Stadsmänniskan

Thérèse tänker:

Aha, du är en sån, tänker mina kollegor. En sån där miljövän. De nickar mot mig, som för att visa att de förstår, som för att visa att även de är det – miljömedvetna – fast inte lika mycket som jag förstås, men nästan. För visst tycker de att jag går till överdrift när jag på mötet frågar om vi kan köpa in miljömärkt tvål istället för den vi har nu; inte orkar de lyssna när jag ifrågasätter kemikaliernas berättigande, när jag förklarar att reningsverken inte kan rena vårt dricksvatten helt från allt vi häller ut i våra avlopp. De slår gärna dövörat till när jag påtalar att det har slarvats med sopsorteringen, och inte vill de lyssna när jag inför semestern berättar att jag tänker stanna hemma, att jag har slutat flyga – för miljöns skull. Vad är det för fel med hemester?

Nog tycker de att jag är lite konstig som på lunchen inte vill hänga med ut och käka, att jag tackar nej till att gå på restaurang med mina trevliga arbetskamrater. Men jag har matlåda med mig, mat från igår, rester från middagen, vegetariskt förstås, ekologiskt, hemlagat. Och cyklar gör jag till jobbet, med en störtkruka på huvudet, vad annars. Jorå, de förstår nog vem jag är, en sån där militant trädkramare utan körkort, en sån där grönavågare, en aktivist, en rättshaverist. Jorå, de fattar, och synar mig i sömmarna – mina hemsydda sömmar eftersom jag ofta syr mina kläder själv – och tror sig veta vem jag är. De tror att jag älskar att campa, vandra i naturen, plocka bär och svamp och klättra i berg. Men någon friluftsmänniska har jag aldrig varit. Och varje gång jag har åkt ut till landet, till riktiga landet, där kossorna råmar och gräset växer vilt, blir jag alltid allergisk och får åka akut till något sjukhus som förhoppningsvis inte ligger alltför långt bort.

Men visst har jag haft drömmar om att bo på landet, eller i alla fall lite mer lantligt än jag gör nu. Jag drömde så pass mycket om att få bo på landet att vi faktiskt provade på det, för en kort stund, min man och jag. Riktigt på landet kan jag ju inte bo eftersom jag saknar körkort. Det liksom krävs att man kan köra bil, och att man äger en sådan, när man bor på landet. Så vi hittade ett hus någonstans i Sverige med närhet till busshållplats och en Europaväg alldeles intill. Och billigt var det också, huset, i jämförelse med att köpa ett hus i en storstad. Jag drömde om att få bo där med ett mindre bostadslån, ett lån som med tiden gick att betala av. Med mindre – eller inget – bostadslån behöver man inte jobba heltid och slita ut sig. Så tänkte vi, min man och jag, när vi kastade oss ut för att prova på livet någon annanstans än i en större stad.

Huset låg i ett litet samhälle om tvåtusen invånare, och allt fanns inom gångavstånd: mataffär, apotek, vårdcentral, bibliotek. Vi tänkte, att här kan vi bo; här kan vi andas i lugn och ro, här kan vi andas in frisk luft; här kan vi odla våra grönsaker och intressen och slippa jobba ihjäl oss. Men väl på plats förstod jag att här, på landet, på den lilla orten, körde man bil. Alla körde bil för det fanns inga cykelbanor. Man körde bil till affären fast det var gångavstånd, och man körde bil för att kunna ta sig till staden bredvid som hade ett bredare sortiment, ett större utbud. Och när jag trodde att jag bara skulle gå ut ur mitt hus för att komma direkt till naturen, till de stora öppna fälten, till den mörka sjumilaskogen, förstod jag ganska snart att jag behövde bil för att komma dit. Så utan bil, endast med hjälp av mina envisa fötter, sökte jag efter skogen och fälten genom att gå längs landsvägen. Det var med livet som insats jag gjorde det, för bilarna körde fort, fort förbi mig, tätt, tätt. Ingen vägren fanns, bara ett dike. Hon måste ju vara från stan som är ute och promenerar på landsvägen, tutade bilisterna lite irriterat när de passerade mig. Och om nätterna kunde jag vakna av att stora långtradare dundrade förbi vårt hus, fortare än de fick, fortare än det stod på skylten. Drömmen om landet förblev en dröm. Det var inte lika idylliskt som vi hade föreställt oss varpå vi sålde huset illa kvickt, tog vårt pick och pack och körde tillbaka till staden vi tillfälligt hade lämnat, staden med parkerna, staden med stranden.

Väl tillbaka uppskattade jag staden mer än någonsin. För här kan jag gå vart jag vill; här kan jag cykla säkert på stadens alla cykelbanor. Att kunna ta sig till olika platser utan hjälp av bil eller buss, är en frihetskänsla jag sätter stort värde på och något jag har vant mig vid efter att ha bott i en större stad i hela mitt liv. Däremot kommer jag aldrig vänja mig vid trafik, och har efter min nära-landet-upplevelse insett att trafik finns överallt. Men går jag till en park slipper jag i alla fall höra trafiken, slipper jag känna lukten av avgaser. Går jag i en park mår både kropp och själ bra för här får jag känna annat än hård asfalt under mina fotsulor, här skyddar de stora träden mig för det strilande regnet och den starka solen; här möter jag sjöfåglar och vardagsmotionärer, här kan jag promenera i min egen takt. Och när som helst kan jag gå till havet och pulsa i sanden på stranden, eller bara gå ut på en av de långa bryggorna och sätta mig en stund för att titta ut över vågorna. Och om jag så vill, kan jag promenera vidare till ett kafé, eller till ett museum, eller för att se en film på en biograf. Allt finns inom gång- och cykelavstånd, och jag inser att jag är en äkta stadsmänniska som aldrig behöver ta körkort. Det enda jag behöver är mina foträta skor.

 

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, medlem i NFM

Dela

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.