Thérèse tänker: Ibland ler jag i mjugg, fnissar jag i smyg, när ingen ser. För så som jag gläds, såsom jag roas, får man nog inte glädjas.

Thérèse tänker: I min drömvärld, behöver ingen flyga. Där är alla människor nöjda med sina liv – här och nu – och behöver således inte stressa iväg någonstans, bara för att de kan det, bara för att det är så enkelt, så billigt och så lätt

Thérèse tänker: Det verkar som att ett förbud ska införas. Nej, inte mot fossila bränslen som en annan hade velat och trott och önskat och hoppats. Inte heller mot att flyga härs och tvärs, inrikes och utrikes, när helst man önskar. Nej, det handlar om ett rökförbud

Thérèse tänker: Jaha, nu är det inte bara jag längre som har klimatångest, utan det är fler där ute som har drabbats av denna farsot. 

Thérèse tänker: När vi drabbas av något oväntat, en kris av något slag, en naturkatastrof, en översvämning eller jordbävning, håller vi människor ihop. Plötsligt vågar vi prata med varandra, och framför allt hjälpa varandra, människor vi inte känner.

Thérèse tänker: Och så var det dags att klippa häcken. Igen. Den växer sig kämpahög, som i visan, och varje sommar går jag ut med häcksaxen i högsta hugg, en manuell sådan, en häcksax som ser ut som en sax fast större. Och så klipper jag, mest på bredden, för jag har ju ansvar för trottoaren

Thérèse tänker: Det växer där ute, så att det knakar. Inte gräsmattan förstås. Den är gulbrun och snustorr av regnets långa frånvaro, av den ihållande starka solens stekande hetta. Men något vatten får den inte av oss, inte när brist på dricksvatten råder. Gräsmattan vattnar vi faktiskt aldrig. Den får vara som den är