Sommar, sommar, sommar

Thérèse tänker: När vi drabbas av något oväntat, en kris av något slag, en naturkatastrof, en översvämning eller jordbävning, håller vi människor ihop. Plötsligt vågar vi prata med varandra, och framför allt hjälpa varandra, människor vi inte känner. Ja, hela världen ville hjälpa och veta hur det skulle gå för de thailändska pojkarna och deras fotbollstränare som så olyckligt fastnade i en grotta. Och nu de fruktansvärda skogsbränderna som har pågått denna varma och torra sommar vilket slutade med eldningsförbud i hela Sverige.

Att det var minusgrader tidigare i år, är svårt att ens föreställa sig nu när vi har haft det så varmt så länge. Denna värme, dessa höga temperaturer, påverkar oss olika. Mig påverkar den synnerligen negativt. Jag blir yr och illamående och allmänt slö, slapp och likgiltig samtidigt som jag oroar mig för vårt klimat och alla bränder. Det känns som om vi sitter fast i en hiss och tålmodigt måste vänta på att någon ska komma och släppa ut oss i verkligheten, där den stekande hettan är ett minne blott. Men istället för att känna missmod, går jag ut och plockar våra vilt växande björnbär som sitter på taggiga grenar under taggiga blad, precis överallt i vår trädgård. Idag höll jag på att plocka en humla från en av grenarna, en humla som liksom jag var sugen på björnbärens sötma. Men jag hann se att det var en humla innan det var för sent, och det slog mig att jag blev så lycklig av att se den, humlan, och alla andra insekter också för den delen. Jag som tidigare skrek för minsta lilla, som blev tvungen att springa lång väg när en geting nyfiket kom och nosade på mig; jag som tidigare skydde djur och natur och föredrog asfaltens och betongens raka linjer och symmetriska harmoni. Nu ger jag getingarna vatten när solen bara steker och steker och regnet aldrig kommer. Vi har nämligen ett fågelbad i form av ett stort fat som står på vår gulbrunt solbrända gräsmatta som levt utan regn i flera veckor, ja, nästan hela sommaren. Var morgon häller jag vatten i fågelbadet, och de tacksamma getingarna doppar sig glatt. Det ser nästan ut som om de dansar, upp och ner, upp och ner i vattnet. Förutom getingarna, kommer också duvorna tungt flygande till vårt lilla vattenhål för att svalka sig medan koltrastarna sitter civiliserat på kanten och fuktar strupen.

Jag vet inte om det är åldern, om det är för att jag har blivit äldre och lite klokare som gör mig mindre rädd och mer accepterande, som gör att jag kliver in i björnbärssnåren på jakt efter vartenda bär med livet som insats, med risk för många elaka små taggar som likt kattklor river mina armar, ben och händer, eller om det är klimatångesten som får mig att uppskatta allt som lever och se allt naturligt som fint, vackert och värdefullt. Som när vår salvia blommade som mest för någon månad sedan, och varje blomma omslöt ett hungrigt bi. Det var så fantastiskt att se att jag satt kvar en hel förmiddag, alldeles intill, och iakttog fascinerat binas flitiga samlande av nektar.

Det är fint att få vara ett med naturen. Det känns bra att kunna hjälpa getingarna som jag en gång var rädd för, getingarna som liksom jag är i behov av vatten. Vi måste helt enkelt hålla ihop och jobba för ett hållbart sätt att leva, där alla får vara med.

 

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, naturens språkrör och stolt medlem i NFM

 

 

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.