Nu grönskar det

Thérèse tänker: Det växer där ute, så att det knakar. Inte gräsmattan förstås. Den är gulbrun och snustorr av regnets långa frånvaro, av den ihållande starka solens stekande hetta. Men något vatten får den inte av oss, inte när brist på dricksvatten råder. Gräsmattan vattnar vi faktiskt aldrig. Den får vara som den är, den klarar sig alltid. Just nu har den stannat i växten, är hård och vass, och behöver inte klippas. Men våra grödor – vilka vi vattnar varje kväll, när solen är på väg ner – de spirar och knoppas som aldrig förr; våra grödor som vi senare ska skörda; våra grödor som oss sen ska göda.

När det var kallt där ute, när solen stod som lägst, när marken var kal och karg; när våren kändes fjärran avlägsen, så pass långt bort, att den näst intill kändes som en illusion – då började vi fundera och planera och tänka ut vad vi ville ha, jag och min man. Vad för slags grönt tycker vi om? Vad kunde vi tänkas så? Vad var vi kapabla till att plantera? Vi är inga trädgårdsmästare precis, men vi är mästare på att laga mat – inte jag, men min man. I förbrukade toalettrullar – vilka vi hade samlat på oss just för detta syfte – sådde vi små ekologiska frön i ekologisk jord, och i köksfönstret fick de växa och gro, i lugn och ro. Vi vattnade och förundrades, tittade och väntade samtidigt som de små flugorna trivdes i den fuktiga jorden. När solen senare kom närmre och värmde upp marken där utanför; när fåglarna hade hittat tillbaka med sin vackra sång, var det dags att plantera ut de pyttesmå plantorna, och flugorna följde med. De pyttesmå plantorna har sedan har vuxit sig stora, och där zucchinin kommer att växa, blommar nu prunkande gula blommor, och innanför salvians lila kronblad surrar bina för fullt.

Vi tar ett steg i taget, min man och jag, och ser nyfiket på allt som sker. Vi lär oss av att ha sått fröna lite för tätt. Vi gräver upp plantorna och sätter dem lite glesare. Vi vattnar och förbluffas över det liv som finns i allt det gröna. Och nu kommer regnet. Inte så mycket som skulle behövas, inte något skyfall direkt, men ett stillsamt sommarregn, ett regn som inte har varit på besök på väldigt länge och som därför är mycket efterlängtat.

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, naturens språkrör och stolt medlem i NFM

 

 

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.