Höstens samlade tankar

Thérèse tänker: En vilsam vind viner genom min trädgård. Tomatplantan ser fin ut där den står, men höstens kalla luft är här, om än den är tillräckligt varm, i alla fall just nu, när solen skiner. Med en kopp kaffe i handen sitter jag på en fuktig trädgårdsstol och njuter av den sista värmen. Jag har läst på om hur tomatplantan ska tas omhand nu när det har blivit lite kallare i luften, lite råare, aningens kyligare, och tolkar det som att det kanske är dags att plocka in den, ställa den i värmen, i köksfönstret, så att de gröna frukterna så småningom kan bli röda. Så jag gör det – tar in min planta – samtidigt som jag drömmer om ett växthus. Kanske till nästa sommar bygger vi ett av gamla fönster som annars går till spillo, som annars hamnar på tippen, ett växthus fullt med mat som vi sår och sen skördar, mat som vi tycker om, mat som vi tillagar med kärlek, mat som ger oss näring, utan gifter, utan transporter. Men också ett växthus där vi kan sitta och filosofera, ta en kopp kaffe och titta på våra odlingar, ett växthus där vi kan lösa korsord i skydd för regnet, ett växthus där vi bara kan vara.

En vilsam vind stryker genom buskar och blad, blommor och träd, och plötsligt börjar det regna. Först lite grann. Sen med besked. Inget tak har jag i min trädgård där jag kan gömma mig för regnet, så jag tar min kopp kaffe och går in i köket, fortsätter att fantisera om växthus, om hur jag vill vara självförsörjande och slippa gå till affären och köpa inplastade grönsaker. Jag vet att steget från att ha en tomatplanta i köksfönstret till att odla grönsaker i sitt eget växthus är stort, men det är fint att ha drömmar, och drömmar kan bli verklighet; det är fint att ha en plan, något att se fram emot, att ta ett steg i taget, i rätt riktning. Så medan jag drömmer om mitt växthus och alla mina grönsaker, väntar jag tåligmodigt på att tomaterna ska bli röda.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *