Fler förebud om förbud, tack

Thérèse tänker: Det verkar som att ett förbud ska införas. Nej, inte mot fossila bränslen som en annan hade velat och trott och önskat och hoppats. Inte heller mot att flyga härs och tvärs, inrikes och utrikes, när helst man önskar. Nej, det handlar om ett rökförbud, ett utökat sådant, så att alla kan vistas på uteserveringar, lekplatser och busshållplatser utan att behöva andas in cigarettrök. Till sommaren kommer detta att ske, då regeringen vill nå målet om ett rökfritt Sverige till 2025. Och jag som minns rökrutorna på skolgården när jag var liten. Där fick vi röka, om vi ville, om vi höll oss i rutan, och det gjorde många, till och med jag någon gång. Vi var inte gamla; vi var tretton år, men bara vi höll oss i rökrutan var det okej ända fram till 1994.

Mycket har ändrats sedan jag var tretton, och jag tänker, att om man kan ändra ett samhälle, där alla får röka överallt, oavsett ålder – till och med elever i en högstadieskola – till att dra in rätten för myndiga personer att röka på uteserveringen till kaffet de köpt, måste vi väl ändå kunna förbjuda fossila bränslen och ändra hela vår infrastruktur, vårt sätt att leva, vårt samhälle, till något hållbart. Men så i morse, när jag satte på P1, var det första jag fick höra att svenskar flyger mer än någonsin, och att koldioxidhalten hela tiden höjs trots varnande rapporter från både FN och Rockström. Då blir jag missmodig och undrar varför människor gör som de gör fast de egentligen vet bättre. Är den så ingrodd, denna livsstil, att det helt enkelt inte går att sluta leva som vi tror att vi alltid har gjort? Är det som att röka, som att vara beroende av ett gift eller onyttiga olater, som att ha alldeles för invanda rutiner? Att det är svårt att sluta röka har jag förstått. Men de rökare som äntligen lyckas sluta, kan näst intill bli rabiata och ursinniga när de kommer i närheten av ett rökmoln som deras tidigare rökkompisar sprider omkring sig; det är som om de före detta rökarna har glömt bort att de en gång själva var beroende av nikotinet, som om de totalt har förträngt att de tidigare inordnade hela sitt liv efter cigaretterna som togs både till morgonkaffet och kvälls-ölen samt i väntan på att bussen skulle komma. Att bryta allt det där, det inrotade, det vanemässiga, det trygga, är förstås svårt. Och det kommer att bli samma sak för dem som i dagsläget fortsätter att leva som vi tidigare har gjort, för dem som lätt och smidigt köper en flygbiljett till London för att se en fotbollsmatch över helgen, för att det är så himla enkelt, för att man kan göra det. Att bekymra sig för konsekvenserna tar liksom udden av allt, av lyckan, lusten och ruset, och det är inte många som vill det, gör det eller ens tänker tanken. Inte ens rökare tänker på konsekvenserna.

Att förtränga är mänskligt. Att leva i nuet är härligt, och det är någonting jag själv håller på att lära mig, att leva i nuet alltså. Men titt som tätt, när jag träffar vänner och bekanta, måste jag missionera om miljön och säga någonting i stil med: ”Men man kan ta tåget. Det är ju ingen rättighet att flyga och leva som vi gör.” Ofta möts jag av förvåning, en del skepsis, men ibland även av dåligt samvete, eller så väcker jag ett. Men inte sällan får jag höra, hur lång tid det tar att resa med tåg, att det inte går att resa till Barcelona över helgen, att man måste ju hinna jobba också. Och förresten, hur ska man kunna ta tåget till Los Angeles?

Då svarar jag, ”Ta tåget till Hamburg istället.”

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, naturens språkrör och stolt medlem i NFM

Kommentera

One thought on “Fler förebud om förbud, tack

  1. I fredags erbjöd jag tre SJ anställda på en perrong att ta en selfie med skylten som frågar: Är du en av 100 000 som stannar på jorden 2019? #flygfritt2019 (Manifestatinsevent på FB) Ingen av dessa tre tyckte det var rimligt att inte flyga utomlands nästa år – ”inrikes inga problem”. När som helst skulle nog tåget gå men jag gjorde ett utvidgat försök: Känner någon av er någon som ni tror kan ta ett löfte om #flygfritt2019 och hålla det…lite tyst ett tag och jag hann konstatera att de verkade representera 3 generationer. Den mustaschprydda och brunbrända silvermannen, Kvinnan i sina bästa år, något decennium yngre än mig, och så pojkspolingen som fick en kram och trevlig helg för han skulle inte tjänstgöra på tåget som snart skulle gå. 3 åldrar = olika sociala nätverk.
    ….neej säger alla tre sedan unisont och tittar på kartongstyva ”flygbladet” som jag håller upp som om det vore en överkörd råtta i ett sent stadium av förruttnelse.
    Jag fick bara fram ett lamt ”oj” och återvände mot vänthallen där danska rikstelevisionen samlade material från både oss som delade kampanjen och de många positiva och/eller undflyende mottagarna. Agnes Ozolin (Svalna) som var med och trots sin unga ålder är luttrad över den bleka effekt som opinionsarbete av sådant här traditionellt slag har, gav mig en halv lektion i hur vi når människor med klimatlarmet utan att skrämmas och jag förstod ungefär hälften så det blev tyvärr bara en kvarts kunskap men: ”Träffas hemma, ät och umgås. Prata om det viktiga, skönmåla inte men låt var och en komma till slutsatserna själv” Det här skall jag öva på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.