En helt vanlig fredag i mars

Thérèse tänker: Det är fredag, en helt vanlig fredag i mars, men våren lyser med sin frånvaro.  Istället har vintern kommit, och det med besked, och det med stora snöflingor, blåst, is och kyla. Min dotter och jag låtsas att det är december, att det snart är jul, och genast känns allt bättre. En ensam kanin sitter utanför vårt köksfönster och gräver ett hål i snön för att komma åt några knapriga grässtrån, och bredvid denna söta varelse hoppar koltrastarna jämfota, lämnar sina fotavtryck i den vita snön och sjunger som om ingenting har hänt.

I hallen växer sig familjens sopberg allt större, så jag beslutar mig för att gå med allt till återvinningsstationen. Och när jag går med soporna omsorgsfullt sorterade i respektive papperspåse – en för plast, en för kartong, en för glas och en för metall – hinner förstås påsarna bli mjuka av den kringvirvlande snön. En blöt papperskasse återstår när jag är klar, den med burkar och flaskor, och dessa tar jag med mig till affären och pantar, trycker på biståndsknappen och promenerar sedan vidare till den förpackningsfria butiken GRAM, ni vet, den som ligger vid St Knuts torg. Om jag handlade där oftare slapp jag gå med alla onödiga förpackningar till återvinningsstationen. Men vi bor inte nästgårds precis. Promenaden tar fyrtio minuter när det är bar mark och sol, och idag tar det nästan femtio minuter, men jag har inget emot att promenera. Ryggsäcken blir dock lite för tung när jag ska gå hem, och jag tänker att vi kanske skulle flytta, så att vi bodde närmre, eller så får vi hoppas på att fler sådana butiker etablerar sig i Malmö. Min man ringer under min promenad hem och säger att han nog ska vänta med att köpa fröer till vår grönsaksodling. Vi skrattar lite halvt uppgivet samtidigt som mina vinterskor slirar omkring i den geggiga sörjan som till en början bara var snö, men som någon med goda avsikter har hällt salt på. Och snart är jag hemma, lägger de ekologiska kikärtorna i blöt över natten och längtar efter torra trottoarer och prunkande trädgårdsland.

 

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, stolt medlem i NFM

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.