Blowing in the wind

Thérèse tänker:

Jo, igår hände det igen, att jag blev väckt av en sån där lövblåsare, ni vet. Högt låter de, ungefär som en motorcykel som står på tomgång alldeles utanför fönstret, som står på tomgång alldeles bredvid sängen, i sovrummet, och som var femte sekund gasar för att få uppmärksamhet. Och gissa om att denna lövblåsare fick min uppmärksamhet. I vanliga fall kliver jag upp ur sängen, eftersom det inte är lönt att ligga kvar och försöka sova när ljudet är så högt att jag inte ens hör vad de säger på P1; i vanliga fall blir jag uppgiven, tänker på alla dumma rutiner som människan gör utan att reflektera, utan att blinka. Istället sätter jag på kaffe och försöker glömma bort allt dumt som händer runt omkring mig, nära och långt borta. Men igår gick jag fram till fönstret för att titta på lövblåsaren, för att se om det verkligen är bekvämare och bättre för kroppen, mindre slitsamt och mer skonsamt för rygg och axlar att ta bort löven med hjälp av en motor som bärs på ryggen, än att räfsa bort dem på ett mer traditionellt sätt, med hjälp av en räfsa. Men icke, sa Nicke, för mannen med lövblåsaren – helt ovetandes om min existens och att jag överhuvudtaget iakttog honom – rättade till axelbanden titt som tätt då den tunga tingesten som satt på hans rygg inte satt riktigt bra, och vars upphängning hela tiden gled ner. Men igår – istället för att stå kvar och glo, istället för att som vanligt svälja allt förtret och koka inombords, i smyg, i lönndom – valde jag att gå ut och konfrontera mannen som höll i den brummande motorn. Så med bestämda steg gick jag till hallen, slet av min kappa från galgen, gick ut i riktning mot ljudet, mot oväsendet, mot lukten av avgaser och stod strax ansikte mot ansikte med honom. Han stängde av motorn när jag med min nyvakna kropp vinkade till honom. Jag sa, “Måste ni verkligen använda en lövblåsare, jag menar, ljudet är inte att leka med så här tidigt på morgonen, för att inte tala om all koldioxid den spyr ut. Vad är det för fel med en hederlig räfsa? Jag har en, om du vill låna.” Han ryckte lite lätt med axlarna, så att ena axelremmen gled ner ännu en gång och sa, “Det tar alldeles för lång tid, att räfsa. Du förstår, jag måste vara effektiv. Vi är inte lika många längre som arbetar med detta, och då måste den nya tekniken hjälpa oss. Och förresten, jag började klockan åtta. Jobbar du natt, eller?” När han var klar med sitt lövblåseri, tog han fram en lika högljudd motorgräsklippare, även den med en törstig motor som kräver fossilt bränsle.

Den nya tekniken. Jo tack. Och måste man jobba natt för att inte bli störd av en motor klockan åtta på morgonen? Jag hade nog störts lika mycket klockan tre på eftermiddagen. För det är inte bara att de väcker mig, dessa lövblåsare, det är vetskapen om kolidoxidutsläppet, risken att lövblåsaren dödar eller skadar smådjur, och skrämmer bort maskar, insekter och spindlar som bor i våra trädgårdar och parker som gör att jag morrar bakom min kaffekopp och skriver mina texter.

Själv använder jag min räfsa lika ofta som jag klipper gräset, det vill säga sällan. Jag låter mycket av löven ligga kvar för att skydda frostkänsliga perenner. Då får jag tid att göra annat; då får jag tid att titta på småfåglarna som äter av det som finns i min trädgård; då får jag tid att demonstrera på fredag.

Hoppas vi ses då, på fredag, den 29 november, klockan 12 utanför stadshuset. Och på söndag välkomnar Naturskyddsföreningen Malmö nya som gamla naturskyddare till idéträff på Zenithgatan 1 klockan 14.

 

/Thérèse Brandin-Lagerstedt

 

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.