Att handla nytt eller begagnat – det är frågan

Thérèse tänker: Loppis och begagnat, gammalt och ärvt har sett olika ut under olika delar av mitt liv. Som barn på 70-talet hade min mamma och jag det inte så fett. Utan föräldrar och utbildning, gav hon mig det mesta trots liten inkomst som texterska på stadens stora varuhus. Förresten, man behövde inte så mycket på den tiden, inte lika mycket som nu när vi måste ha mer än vi behöver.

Jag minns våra cyklar. De var begagnade och våra enda statusprylar. Min första cykel målade mamma grön med vita stänkskärmar. Den andra målade hon lila medan hennes blev svart. Min lila flickcykel var inte alls tidsenlig. Inga växlar. Och ramen var rundad nertill som på en gammal damcykel från förr. Jag skämdes. Dessutom var sadeln brun, gjord av läder, och mitt unga jag förstod inte att uppskatta denna vackra cykel, varpå jag en natt – eller det var i alla fall mörkt ute – tog jag med mig en modig kusin, den bruna lädersadeln och en skiftnyckel och letade reda på en cykel som stod obevakad i ett cykelställ, en cykel med vit sadel, en vanlig sadel, en sån som alla andra hade, en sadel gjord av plast.

Sen kom åttiotalet, ett årtionde lite utöver det vanliga. Och eftersom jag var för ung när punken kom 1977, tog jag igen det under tidigt åttiotal. Punken var för mig kreativitet och självständighet. Att handla på second hand lockade mig, och till Stockholm åkte vi med tåg för att gå på Gamla Brogatan och köpa gamla herrkavajer och undertröjor. Jag minns mitt första köp, en mockajacka, som för mig betydde fuck you, I’m a punk rocker. Men jag gick bara i sexan, var tolv år och fortfarande rädd för att inte passa in. Jag sa till mina klasskompisar, att jag hade ärvt den av en släkting. Det kändes mer legitimt på något vis, mer rent, mindre smutsigt. Och en gång, när vi hade besök av en äldre släkting, sa hon uppskattande till mig, att min mockajacka var rejäl och bra, för den gick ner över stjärten. Jaha, det var den upproriska jackan det, numera omtyckt av de äldre.

Åttiotalet höll ju på i tio år, och jag blev äldre och modigare och levde och andades second hand eller hemsytt och trivdes med det. Fick jag folk att tappa hakan, desto bättre mådde jag. Ingenting jag satte på mig, fick likna något som någon annan hade. Fast när jag tittar i backspegeln såg jag nog likadan ut som alla andra små tonårsflickor som revolterade över gamla invanda traditioner och annan samhällelig skit.

Under nittiotalet fick jag barn och genast ville jag ha nytt. Nytt, nytt, nytt. Mina barn skulle inte få begagnade cyklar, nej, nej. Nytt och fräscht skulle det vara, för det hade vi minsann råd med. Nittiotalet gick så fort med familjebildande och barnafödande att jag knappt förstod att vi hade passerat millennieskiftet. En gammal kompis från förr kom på besök i början av tjugohundratalet och uttryckte, ”Gud vad åttiotal ni har det hemma.” Jag tittade mig omkring och kände mig dum. Åttiotal lät inte så kul, inte så smickrande. Men inga axelvaddar eller pudelfrisyrer så långt ögat kunde nå, så det var nog våra gamla ärvda möbler, stora tunga skåp från loppisar och auktioner, hemmamålade köksstolar som någon avlägsen släkting ändå hade tänkt slänga. Kompisen som sa detta var själv mer åt det moderna hållet, läste modemagasin och höll sig à jour, medan jag trivdes i vårt gamla 40-talskök utan någon som helst önskan att kasta ut det för att skaffa nytt.

Nu, 2017, är det bara loppistänk och hemsytt som gäller sedan många år tillbaka. Nytt för mig är som gammalt var för mig när jag var liten – helt ogenomförbart, politiskt inkorrekt och ohållbart. Min gamla mockajacka skänkte jag så småningom till någon loppis för välgörenhet. Kanske den fortfarande är i bruk, vad vet jag? Jag vet inte heller om cykelägaren som plötsligt en morgon hade en annan sadel på sin cykel blev glad eller ledsen. Jag hoppas att hen blev glad, att hen var lite äldre än jag och satte värde på att få äga en brun lädersadel från förr.

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *