Thérèse tänker:

Nä, jag har slutat be bilister att stänga av motorn när de bara står där, på gatan, på tomgång, utan något viktigt att göra, med sin mobil i handen, fullt upptagna med att kolla alla uppdateringar på Facebook. Anledningen är den, att jag sällan får någon positiv respons från personen bakom ratten; ofta kan det uppstå en rätt så hotfull situation när jag lägger mig i, när jag är jordens språkrör. Jag har även slutat maila till kommunen angående all tomgångskörning, för som svar får jag bara att det är var och ens ansvar trots förbud på mer än en minuts tomgångskörning. Så jag skakar av mig, vänder andra kinden till, sätter skygglapparna på och promenerar rak i ryggen förbi alla bilister som väljer att stå på tomgång fast de vet att det är förbjudet, fast de vet att de sprutar ut en massa onödiga avgaser, avgaser vi inte behöver när vi ska minska våra utsläpp.

Jag har även slutat plocka upp plastpåsar och plastförpackningar som ligger och skräpar i vår stad, som blåser omkring på våra trottoarer och i våra parker, och som sedan flyger iväg till vattendrag, sjöar och hav. Jag inser att jag inte är ensam ansvarig för all åverkan skräp och plast har mot vår natur och våra djur. Det kan heller inte ligga helt och hållet på konsumenten, som när den handlar, får allt serverat i plastförpackningar, även de ekologiska varorna, KRAV- och rättvisemärkta.

Det heter ju att ingen kan göra allt, men att alla kan göra något, så jag fokuserar på vad jag kan göra för att jorden ska må lite bättre. Mina texter kanske inte påverkar så många, men kanske jag påverkar en enda. Och människor jag möter till vardags, på jobbet, i affären, på gatan, påverkar jag, om än litet, bara genom att vara jag. Varje gång jag skakar på huvudet när jag blir erbjuden en plastpåse i affären, har jag påverkat en eller flera personer; varje gång jag lägger upp ekologiska grönsaker på rullbandet, har jag inspirerat någon i kön om att det faktiskt är möjligt att äta ekologiskt. Och mina barn för vidare det arvet, det vill säga mina ord och handlingar som de har fått i sig med modersmjölken. Och visst blir det bättre, ändå, om än i långsam takt. Idag finns till exempel fler vindkraftsverk och solpaneler än när jag var liten, och gemene man blir mer och mer medveten om hela konsumtionskulturens upplägg vilken har fått oss att shoppa slentrianmässigt under en längre period. Jag tror att vi är många som är trötta på det beteendet, att vi vill ha något annat, något mer hållbart och äkta. Att sitta bakom ratten, med motorn igång utan att reflektera, och kolla senaste uppdateringarna på skärmen, är egentligen inte så vidare värst roligt eller utvecklande. Det finns annat vi kan göra, till exempel att kliva ur bilen och träffa en vän, IRL, eller gå på klädbytardagen den 14 april, för det är så himla 2017 med köp-slit-och-släng.

Vi kanske ses!

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, naturens språkrör och medlem i NFM