Thérèse tänker:

Jag växte upp i ett Sverige som var präglat av lort-Sverige, ett samhälle som vi så smått hade börjat skämmas över, som vi ville bli kvitt men som inte låg så långt tillbaka i tiden. En fräschare livsstil stod på agendan för oss som var unga på åttiotalet, och att bada en gång i veckan var passé. Den äldre generationen skakade på huvudet och tyckte att det där kan väl inte vara bra, att duscha varje dag.

Successivt ersattes alla våra gamla rengöringsprodukter med kemikalierika medel, direkt från fabriken, samtidigt som husmoderns alla trick och knep gick om intet då dessa bara kunde tillgodose det där basala, som att göra rent. Inte kunde man utan kemikaliernas hjälp få till det där extra, det där vita och fina, som gör att vi blir snyggare än vi egentligen är, eller ser yngre ut än vår biologiska ålder.

Och det är väl sånt vi människor alltid har varit fascinerade av och strävat efter, att ständigt vara unga, att aldrig bli gamla, att få evigt liv. Och vidare till vår livsstil har vi lagt till bucket lists, viktiga saker för oss att bocka av under vår livstid, för att kunna klämma ut varenda droppe av vår existens här på jorden, för att förverkliga oss själva, för att känna att allt är möjligt.

För några år sedan blev jag varse att allt inte stod rätt till, att tvålen och schampot jag köpt åt min familj – i tron om att det var bra produkter – innehöll både cancerframkallande och hormonstörande kemikalier. Inte kunde jag drömma om att såna ämnen dolde sig i de dyra flaskorna jag brukade köpa av en kedja jag litade på, en kedja som jag trodde var snäll eftersom de inte använder sig av djurförsök, en kedja som alltid har förespråkat rättvisa.

Efter kemikaliebantningen i vårt hem – och med det ett enormt dåligt samvete över att jag hade tvålat in mina älskade barn med dessa farliga ämnen utan att förstå bättre – luktar jag inte längre lika gott under armarna som när jag använde de där skadliga kemikalierna. Det var jobbigt till en början, att inte lukta så där fräscht som på reklamen, men efter ett tag accepterade jag att jag luktar så här, som en människa helt enkelt, inget mer. Det finns säkert folk i min närhet som tycker att jag har gått för långt med min naturliga deo, och de tycker säkert att det ser onaturligt ut när mina tänder exponeras i ett spontant skratt, för mina tänder är inte längre vita; de har den kulör som passar en femtioåring bäst, som passar mig.

Och självklart har jag plastbantat för jag räds alla bisfenol-ord som gömmer sig överallt, och nästa sak som står på min bucket list är att dödstäda. Jag inser att jag äger förskräckligt mycket saker efter ett ganska långt liv i ett samhälle där konsumtionen har varit alltför lättillgänglig. Men först ska jag laga en gammal klänning som en gång tillhörde min mamma, sedan gå till skomakaren med mina skor som är över tio år gamla, och sist men inte minst skura och göra rent i vårt hus med ättiksprit, bikarbonat, citron och såpa, så där som min farmor brukade städa.

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, medlem i NFM