Thérèse tänker:

Äntligen slipper vi rensa och hålla rent från ogräs; äntligen är det fint med rufsiga rabatter, träd som skjuter upp lite var stans där en fågel tidigare har bajsat samt helt ofarligt med fullgångna maskrosbollar; äntligen är det tillåtet att få använda sin trädgård till rekreation, för vila och vederkvickelse, och inte nödvändigtvis känna sig tvingad till att starta ofrivilliga projekt, fulla med måsten och borden, bara för att passa in i en värld som inte längre känns bra.

Med ens känner jag mig lätt och rätt; med ens passar jag in för en gångs skull, för i min trädgård kryllar det av biologisk mångfald, glada insekter och fåglar. Och det går inte en dag när det inte pratas om miljö och klimat på radio och teve. Det blir på något sätt en naturlig del av våra liv – att prata om det, att matas med det. Även de mest kritiska – miljö- och klimatförnekarna som fortsätter att leva som de alltid har gjort, som om det inte fanns en morgondag – påverkas lite grann, pö om pö, successivt, fast de inte riktigt vill förstå eller ens hålla med om det. Inte nu. Inte imorgon. Men sen. Ganska snart. För när vår nya livsstil har tagit form, när det efterlängtade paradigmskiftet är här, kommer ingen att ifrågasätta den kamp vi nu för och driver för att den biologiska mångfalden inte ska förtvina eller för att temperaturen inte ska stiga. Då kommer vi att titta tillbaka och undra, vad sjutton vi höll på med, när alltifrån kvitton till hud- och hårprodukter innehöll hormonstörande och cancerframkallande ämnen; när ekologiska grönsaker nästan bara fanns att köpa i plastförpackningar; när färgaffärens försäljare ville pracka på kunden så kallad miljövänlig färg full med plast; när en del kommuner belägna nära flygflottiljer hade dricksvatten med PFAS som var godkänt av Livsmedelsverket; och när politiker förespråkade kärnkraft som ett klimatsmart alternativ.

Så jag går och röstar på söndag, för jag vill vara med och påverka. Och sen tänker jag gå hem – tillbaka till min lummiga trädgård – och plantera ut mina tomatplantor och tagetes.

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, lat odlare tillika stolt planetskötare