Thérèse tänker:

Min syster ringde till mig alldeles nyss när hon plötsligt drabbades av miljöångest. Ja, vem gör inte det ibland, lite till mans, titt som tätt? Hennes miljöångest infann sig samtidigt som hon hade fått glädjebeskedet om att hon var gravid, och hennes tankar kretsade kring att ännu ett barn, ännu en människa, måste vara det värsta man kan göra mot vår jord, med människans alla klimatpåverkande utsläpp. För att stilla hennes ångest, letade vi efter något som kunde hjälpa både henne och mig att förstå hur mycket just vi släpper ut, och fann till slut en sida som Svenska Miljöinstitutet har upprättat: klimatkontot.se. Där svarade vi på diverse frågor om vårt sätt att leva och bo, äta och konsumera, och hamnade på samma årliga utsläpp om 1,7 ton CO2e vilket är under medelsvenskens konsumtionsutsläpp som ligger på 8 ton CO2e/år. För att klara tvågradersmålet, måste vi minska våra utsläpp till 2,1 ton CO2e/år och per capita år 2050, och för mig ter det sig inte så svårt, inte om man är villig att förändra sina vanor; inte om man vill vara med och ställa allt tillrätta.

På Lunds universitets hemsida hittade vi ytterligare information och matnyttiga nyheter. Bland annat kunde vi läsa om de fyra viktiga livsstilsvalen som är viktigare än att sopsortera och ta med sig tygkassen till affären. Dessa fyra livsstilsval består av att äta en växtbaserad kost, att inte köra bil, inte flyga och ha färre antal barn. Jag tänker förstås fortsätta sopsortera och ta med mina tygpåsar när jag går och handlar, men även inbegripa dessa fyra viktiga livsstilsråd. Vegetarian har jag varit sedan mitten på åttiotalet, och inget körkort har jag och heller inga planer på att skaffa något. Att ta bussen ibland, när jag inte orkar gå eller cykla, är för mig synonymt med lyx och flärd. Och jag har alltid hellre åkt tåg än tagit flyget, men självklart har jag flugit till en och annan metropol och semesterort för att hälsa på vänner eller för att bada varmt. Men det är slut med det nu, för min del, nu när jag vet hur miljöfarliga flygresor är. Jag har inte bråttom. Jag har tid. Jag stickar gärna en grytlapp och äter medhavd matsäck under tågresan; jag tycker om att lyssna på musik eller bara titta ut över landskapet som susar förbi. Jag har heller ingenting emot att stanna hemma på semestern, påta lite lagom i trädgården, dricka kaffe med min man, lapa sol och rycka bort en maskros eller två.

Antal barn för mig blev två numera vuxna individer som liksom jag inte kör bil, för de kan cykla, gå och åka kollektivt – det klarar de galant. Och jag är övertygad om att de och deras jämnåriga inte gör av med lika mycket koldioxidekvivalenter per år som min generation. För visst blir varje ny generation lite bättre än den föregående, då vi hela tiden får mer kunskap, lär oss av den tidigare generationens misstag samt tar del av deras erfarenheter. Och så har det väl alltid varit, att människan ständigt utvecklas och tar till sig nya kunskaper, nya lärdomar. Bara när jag var liten, vilket i dagsläget känns som om det var hundra år sedan, skurades det med Klorin i tid och otid, i badrum och kök, för att uppnå den där fräscha, vita känslan. Eller som instruktionsfilmen från 1964 om sjövett – som finns att hitta på YouTube – där dåtidsmänniskan rekommenderas att hålla naturen ren genom att sänka sitt skräp i sjön, där det inte syntes. Men nu vet vi bättre och vänder på skutan och lär om, för jordens skull, för djuren och naturen, för våra barn och barnbarns skull.

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, medlem i NFM