Thérèse tänker:

Jaha, nu är det inte bara jag längre som har klimatångest, utan det är fler där ute som har drabbats av denna farsot. Till en början – när jag upptäckte att denna oro hade spridit sig bland befolkningen – blev jag missmodig och tyckte att det var sorgligt att fler än jag var modstulna, deppiga och nedslagna för att vi gick en oviss framtid till mötes. Men sen insåg jag värdet som dessa känslor av hopplöshet innebär, nämligen att ju fler som drabbas av miljöångest, desto fler livsstilsförändringar kommer att ske. För visst måste det bli så, att när vi väl har drabbats av klimatångesten, eller rättare sagt vår nya insikt, ifrågasätter vi vårt levnadssätt och hur vi kan förändra det?

Men vissa saker måste komma uppifrån. Det hjälper inte att jag cyklar till COOP med en tygpåse och handlar ekologiskt, för i en vanlig mataffär möts jag av ett sådant överdåd av frukt, grönt, mejeriprodukter, halvfabrikat, helfabrikat, godis, schampo och massor av annat som jag inte orkar rabbla upp här, och långt ifrån allt är ekologiskt, närodlat eller ens tillverkat i Sverige. Det känns inte längre okej att köpa de där ekologiska grönsakerna som ligger inplastade efter att ha fraktats långt. Det är som om vi har blivit vana vid allt som finns, allt som har transporterats till våra affärer; det är som om vi nästan kräver all denna lyx, detta överflöd. Att gå tillbaka till att bara kunna handla grönsaker och frukt som är i säsong, odlade i vårt eget land, tillhör det förflutna. Men jag har inget emot att gå tillbaka till det, för jag vet att miljön tar stryk av alla transporter, och jag vet också att alltför mycket slängs – av både mat och annat – när vi tilltänkta konsumenter inte hinner handla allt som staplats i affärernas trånga gångar.

Flygen fortsätter att lyfta fastän jag har bestämt mig för att aldrig mer flyga, för miljöns skull. Det där med att flygskatt skulle ställa allt tillrätta, tror jag inte på. Och så länge flyget är billigare än tåget, väljer självklart många att flyga. Återigen behövs direktiv uppifrån. Jag minns när rökförbudet infördes 2005, ett förbud som infördes främst på grund av den passiva rökningen som årligen skördade omkring 80 000 liv. Men innan detta förbud infördes – uppifrån – var det många som var skeptiska, ja, rent ut sagt förbannade, för det var väl klart som fan att man ville ta en cigg till kaffet eller ölen på caféet eller puben. Året innan Sverige införde rökförbudet, gjorde Irland det. De var först i Europa, detta land som är känt för sin pubkultur med tillhörande cigarett. Jag kommer ihåg hur irländarna – strax före förbudet – bävade inför den nya lukten på de rökfria pubarna, att där istället skulle lukta fis istället för rök, något jag själv aldrig har upplevt eller lidit av.

Det finns andra avgörande förändringar som har gjorts i syfte att förbättra, förändringar som har lagstadgats, som till exempel när kvinnorna i Sverige äntligen fick rösträtt 1921. Lite sent, kan man tycka – även om Schweiz och Liechtenstein väntade ännu längre – men det tog vi igen senare när vi som första land i världen, 1979, införde förbud mot barnaga, något som tyvärr är tillåtet i flera länder än idag.

När det kommer till miljön, till vår masskonsumtion tillika massproduktion vilket i sin tur generar stora sopberg, koldioxidutsläpp och farligt avfall; när det handlar om vår kultur, vårt system, vår livsstil, vårt sätt att leva, måste det ske en förändring, ett paradigmskifte. Det har till och med FN förstått nu med sin rapport ”Global Sustainable Development Report 2019” som handlar om att marknadskrafterna dödar vår planet. Vi måste ändra vår livsföring, och det kan inte vara upp till varje enskild individ att ta ansvar såsom miljöinspektören på Miljöförvaltningen i Malmö påpekade i ett mailsvar till mig. På min fråga varför bilar får stå på tomgång utan ens en liten tillrättavisning, svarade han att det är upp till var och en att respektera regeln om tomgångskörning, en miljöföreskrift som begränsar tomgångskörning till en minut. Och när jag föreslog att det borde tillsättas fler som jobbar med att plocka bort skräp från våra trottoarer, från våra parker och stränder innan plastskräpet blir till mikroplast som förstör vår natur och våra djur, skrev han att han också tyckte att det var tråkigt med all plast som flyger omkring i Malmö. Han önskade att alla medborgare istället tog lite mer ansvar för var de släppte sitt skräp. Att anställa gatustädare var ju en skattepolitisk fråga, förklarade han lite myndigt.

Så i väntan på att politiker tar sitt ansvar och slutar lägga över det på oss, fortsätter jag att cykla till affären med tygpåsar i cykelkorgen, äter jag av mina hemodlade grönsaker tills de tar slut, är jag inte med i konsumtionshetsen för att driva upp den ekonomiska tillväxten. Och kemikalier spolar jag aldrig ner i vasken eller på toaletten, för jag är rädd om vårt dricksvatten. Jag fortsätter helt enkelt att leva ett gott liv, ett ganska långsamt liv – för jag har inte bråttom. Däremot är det bråttom att genomföra förändringar för klimatets skull, för miljöns skull, för våra barn och barnbarns skull. Min kamp om vår jords överlevnad var till en början en molande och gnagande klimatångest. Med andra ord: Inget ont som inte har något gott med sig.

Högaktningsfullt,

Thérèse Brandin-Lagerstedt