Thérèse tänker:

Vatten. Vårt viktiga vatten. Ute regnar det. Enligt vår regnmätare har vi redan fått 20 mm. Radion står på. Av misstag råkar jag höra ett program på P1 som jag har hört förut, som handlar om PFAS. Åh, dessa fruktansvärda grupper av hormonstörande och cancerframkallande kemikalier som människan har tagit fram för att vi ska få en så enkel vardag som möjligt, där ingenting fastnar, där allt rinner av. Jag muttrar ”Jävla teflon” för mig själv och tänker på alla som bodde i närheten av fabriken vilken förgiftade floden som i sin tur gjorde att människor och djur blev sjuka, och till och med dog. Själv är jag och min familj redan marinerade med PFAS då vi kommer från Uppsala där Försvarsmakten har förstört dricksvattnet med sitt brandskum. Och flera andra vattentäkter har de förstört runtom i Sverige, utan att ha tagit på sig ansvaret eller bett om ursäkt. Jag stänger av radion, men vill minnas att en talesperson för Försvarsmakten sa i detta eller i ett annat radioprogram, att de har en viktig funktion i samhället, så lite svinn får man räkna med. 

Vatten. Det bara öser ner där ute. Jag har ställt ut några baljor och hinkar som fångar upp lite av det som faller ner från skyn. Och regntunnorna som stått tomma större delen av den torra sommaren, är nu redo att fånga upp allt vatten från taket. Medan det skvalar för fullt där ute, funderar jag över hur mycket vatten det går åt när man spolar i kranen för att få det kallt, eller varmt. Och hur mycket vatten rinner ner i avloppet när en del fortfarande har kranen på när de borstar tänderna? Jag minns att jag lärde mig att borsta tänderna med en rinnande kran, men jag förstod nog aldrig varför man skulle göra så. Kanske det var för att vi hade hur mycket dricksvatten som helst på 1970-talet, att vi bodde i ett rikt land, ett välfärdssamhälle, där tillgångarna var oändliga och resurserna outömliga. Då fanns ingen klimatångest eller oro för framtiden, inga klimatrapporter från IPCC och misslyckade Paris-avtal; då fanns bara en oerhört stark framtidstro där allt var möjligt och ingenting farligt.

Vatten. Jag spolar lite i kranen för att skölja ur ett glas. Men jag låter det inte rinna ner i avloppet utan har ett kärl i vasken. Varenda droppe sparar jag, inget får gå till spillo. Och när jag duschar står jag i en balja, ja till och med badvattnet sparar vi. Den som spar, hon har, heter det ju (eller om det var ”han” …). Och allt vatten som jag sparar återanvänder jag till annat – jag vattnar blommor och växter, och spolar toaletten med det. Cirkulärt minsann, i tidens anda. Det linjära är passé, historia. 

Vatten. Regnmätaren visar nu på 35 mm, så bara under tiden jag har suttit här och funderat och tänkt på vårt viktigaste livsmedel har det kommit 15 mm regn. Jag ska nog gå ner i källaren för att se att det är torrt där nere, så att regnet inte har tagit sig in i vårt hus. Sen ska jag gå ut och titta till våra nya fruktträd som vi grävde ner i helgen. Ett körsbärs- och ett äppelträd. 80 cm djupt och 80 cm brett, som det stod på en trädgårdssida. Jag känner fortfarande av det hårda arbetet i min kropp. Lite öm på sina ställen, här och var, ont i händerna, och i ryggen. Men vi tror på framtiden, min man och jag. Och träd behövs. För att fånga upp koldioxid. För att ge oss skugga under heta sommardagar. För att ge oss god och näringsrik frukt. Och massor med hopp.

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, trädkramare sedan länge