Thérèse tänker:

Och så var det dags att klippa häcken. Igen. Den växer sig kämpahög, som i visan, och varje sommar går jag ut med häcksaxen i högsta hugg, en manuell sådan, en häcksax som ser ut som en sax fast större. Och så klipper jag, mest på bredden, för jag har ju ansvar för trottoaren utanför mitt hus. Det gäller vintertid som sommartid. Om vintrarna skottar jag bort den snö som eventuellt lägger sig på marken, och blir det halt sandar jag, för ingen ska behöva halka omkull. Saltar gör jag aldrig, för jag anser att det saltas alltför lättvindigt här nere i Skåne. Där jag kommer ifrån, lite längre norrut, sandar man – först skottar man, sen sandar man. Och om somrarna klipper jag häcken så att folk ska komma fram på trottoaren, för självklart ska alla kunna gå där, ung som gammal, både med barnvagn och rullator.

Mer som ingår i mitt ansvarsområde är allt skräp som ligger på trottoaren. Och hundbajs, med eller utan påse. Men ni kan nog inte gissa vilka fynd jag har stött på under åren. Förutom alla kexchokladpapper, pappersmuggar, plastlock, sugrör, fimpar, snusdosor, ölburkar, glasflaskor, plastflaskor, plastpåsar i olika storlekar och plastgafflar som har blåst in i häcken, hade en lat bilist som parkerat sin bil utanför vårt hus, tryckt in en stor dunk i häcken. Borta, trodde bilisten att den var, eller i alla fall osynlig för omvärlden och inte längre bilistens ansvar. Jag minns inte nu om det hade varit spolvätska eller vad det nu hade varit för kemikalier i dunken, men ett känt varumärke – namnet på en bilmack – stod med stora bokstäver på etiketten. Jag höll knappt på att få ut den, då den var väl placerad mellan grenar som växte huller om buller, och en och annan reva fick jag på armar och händer. En annan gång hade en bekväm granne kilat in sin uttjänta julgran i vår häck, i tron om att den kanske skulle försvinna, precis som med dunken, att någon annan skulle ta ansvar för den, eller att den kanske skulle kunna återupplivas där i grönskan. Ja, vad vet jag? Hur som helst är det mitt ansvar att forsla bort allt som göms och töms i häcken och på trottoaren utanför vårt hus, vilket stundom förargar mig. Men det känns onödigt att bli arg, så istället accepterar jag mitt uppdrag som naturens väktare.

Att slänga skräp på ett ansvarslöst sätt är för mig främmande, ja, näst intill kriminellt. Jag har sedan barnsben lagt mitt skräp i papperskorgar, och har det inte funnits sådana har jag lagt skräpet direkt i jackfickan eller väskan. Det kan dock bli en tråkig historia för en själv när man långt senare har glömt att man lagt skräp i fickan och känner något kladdigt eller mjukt däri, något som en gång var ett bananskal eller pappret kring en chokladkaka. Men i naturen skulle jag aldrig slänga det. Inte ens tuggummi. Hittar jag inte en papperskorg, lägger jag det inte i fickan för det förstår jag själv att det inte skulle sluta bra. Då behåller jag tuggummit i munnen, ett tuggummi som för länge sedan har tappat sin smak och blivit hårt, tills jag kommer hem.

Det är intressant det där, med skräp, och hur man lär sig att hantera det. Många med mig har säkert sett upplysningsfilmen om sjövett från 1964. Vem som ligger bakom den vet jag dessvärre inte, men att den har gjorts i syfte att uppfostra och göra folk av folk, förstår man när man ser den. Den uppmanar dåtidens människor att sänka sitt skräp i sjön med hjälp av stenar, så att soporna inte syns, så att soporna stannar på sjöbotten, för så länge det inte syns, finns det inte. Men idag förstår vi förhoppningsvis bättre, och på måndag ska jag cykla till Ribersborgsstranden för att i samlad trupp plocka upp skräp från stranden. Mer information finner du på Naturskyddsföreningen Malmös Facebook-sida. Jag tar med mig mina trädgårdshandskar så att jag kan plocka upp det jag hittar, oavsett om det är vasst eller kletigt. Jag har vanan inne: Att plocka upp efter andra är vad jag gör. Men helst skulle jag vilja slippa det.

Vi ses vid T-bryggan på måndag kl 16.

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, naturens språkrör och stolt medlem i NFM