Thérèse tänker:
Att vara ifrågasättande och inte vilja följa strömmen har sitt pris, tro mig. Man kan verka kritisk, gnällig, ja till och med lite märkvärdig vilket aldrig har varit min avsikt. Lätt har det i alla fall inte varit, i synnerhet inte när barnen var små, för barn vill ju vara som alla andra, ha allt det där som alla andra har; göra allt det där som alla andra gör. Vi flög till exempel aldrig till Thailand fast vi tidigt fick lära oss att flyget var det tryggaste sättet att resa. Våra barn fick heller ingen mobiltelefon förrän de själva kunde köpa sig en. I andras ögon tedde vi oss säkert som læstadianer, som asketer med stränga renlevnadsregler när vi glatt pratade om hemester, ekologiska grönsaker och KRAV-märkt mjölk.
Ett av skälen till att vi flyttade till Malmö från Uppsala var att vi kunde resa utomlands med tåg. För oss var det magiskt att kunna vara i Berlin efter bara sju och en halv timme på tåget, och till Hamburg tog resan mindre än så. Vi kunde till och med ta tåget till Köpenhamn över dagen, prata engelska med våra svårförstådda grannar samt köpa en bit ost som luktade fötter. Obeskrivligt lyxigt var det, även om det var krångligt – och dyrt – att ta sig med tåg till Paris. Men vad gör man inte för att resa miljövänligt.
Och plötsligt – inte en dag för tidigt – blossar nu flygdebatten upp, en miljömärkt sådan där vi får veta att klimatminister tillika miljöpartisten Isabella Lövin fortfarande flyger även om hon också gärna tar tåget ibland, men på grund av tidsbrist flög hon till miljömötet i Bonn. Gudrun Schyman föreslår nu att politikerna under den kommande valrörelsen ska ta tåget istället för flyget. Men hon erkänner att man får vara kreativ under tågresan och utnyttja restiden till att vila och jobba.
Det är väl så det är, att vi får lära oss att vara mer kreativa och inte ta allting för givet, att inte tro att det är en rättighet att flyga än hit, än dit. Istället får vi lära om, lära nytt, lära oss att det tar tid att resa, och tid är inte farligt. Jag hade gärna sett fler InterCity-tåg mellan Malmö och Stockholm, men nu verkar det bara finnas ett om dagen, om ens det. Och SJ känner pressen att införskaffa snabbare tåg, snabbare än de snabbtåg som redan finns, för att konkurrera ut flyget kanske, eller för att folk har lärt sig att ha bråttom. Snälltåget finns fortfarande, så jag åker med dem och slipper därmed ta åksjuketabletten.
Jag som är en van gammal tågresenär har inte bråttom. Att inkludera själva resandet i resan, det vill säga att det inte bara är målet som är viktigt, utan resan i sig, är min devis. Tänk att få sitta på tåget mot den destination du har valt. Det kanske är en ny stad som du inte tidigare har besökt och som du ser fram emot att få upptäcka, eller så är det en plats där du har varit många gånger förut, en plats med många minnen, och nu ska du besöka dina nära och kära som bor där. Och under resan – alltså själva tågresan som du har planerat inför, gjort matsäck till, valt en bok som du kan läsa – njuter du i fulla drag, ser fram emot när du kommer fram, äter din hemlagade matsäck, tittar ut över landskapet som far förbi fönstret, går till bistro-vagnen och tar en påtår, lyssnar på medresenärerna i vagnen ett tag tills du nickar till, får en liten powernap, och vaknar upp lite längre fram under resan, utvilad och glad och närmre din slutdestination. Ibland kan man ha turen att få sitta bredvid en trevlig medmänniska som man kan språka med, så där lite lagom. Det kan vara ett sånt där möte som känns stort i det lilla, ett möte som man kanske inte hade fått i en stressig miljö, ett möte med en människa som man aldrig mer kommer att träffa men som under det korta mötet gjorde starkt intryck.
Jag fortsätter åka tåg fast det är lite opålitligt när det gäller tiderna och fast det är dyrare än att ta flyget. Precis som att jag under hela mitt vuxna liv har handlat ekologisk mat fast det är dyrare än giftig och massproducerad mat, går jag mot strömmen och bokar ännu en tågbiljett. Dock väntar jag med att åka till Paris tills tågförbindelserna blir bättre och priserna lägre. Och jag gläds över människor som har slutat flyga, människor som har offentliga jobb, människor som har viktiga jobb, jobb som kräver att de måste resa för att närvara på platser långt borta. I dagens högteknologiska samhälle kan vi ju resa med Skype, kan vi närvara på platser långt borta tack vare internet. Malena Ernman är en av alla dem som har slutat flyga och måste på grund av detta tacka nej till jobberbjudanden som ligger för långt bort. Jag hejar på henne och alla andra som vågar och tar ställning i denna ack så viktiga fråga, och är oerhört tacksam över att de delar med sig av sina beslut. Att jag har slutat flyga känner inte så många till, men nu vet i alla fall ni om det.
/Thérèse Brandin-Lagerstedt, stolt medlem i NFM