Thérèse tänker:

Jag tittar på filmen om Greta, och känner en spirande kraft och oövervinnerlig styrka när jag ser hennes beslutsamhet och kunskap i miljöfrågor som smittar av sig till människor över hela världen, unga som gamla, vilka blir upplysta och driver kampen vidare. Men jag drabbas också av förtvivlan och totalt mörker, på grund av alla kalla fakta som miljöforskare har kommit fram till, viktiga fakta som nu hamnar i skuggan av den pågående pandemin där inga miljödemonstrationer kan genomföras. Och jag försöker förstå människan och hennes drifter, hennes invanda mönster som är svåra att bryta och hennes sätt att se på sina rutiner, saker vi tror oss vara beroende av och inte kan leva utan, saker som inte sällan påverkar miljön negativt. För vem vill inte leva ett bekvämt och tillbakalutat liv, ett enkelt liv, så som man är van att leva det och alltid gjort? 

Greta säger i filmen, att hon ser klimatfrågan i svartvitt. Jag förstår precis vad hon menar; jag tänker likadant och gjort så sedan den dagen jag flyttade hemifrån, sjutton år gammal. Det var då jag blev varse världen utanför. Visst hade jag redan i mellanstadiet velat bli vegetarian, men fick inte för min mamma, så jag tuggade i mig av köttbullarna och pölsan samtidigt som jag tänkte på korna och grisarna som behandlades illa och föddes upp endast för vårt höga nöjes skull. Men när jag flyttat och bodde tillsammans med min dåvarande pojkvän som var fyra år äldre och kom från en medveten familj med rötterna i sossepolitiken, kunde jag äntligen bli vegetarian. Och när vi var i affären, läste vi noggrant på tvättmedelspaketet för att undvika de farliga ämnena. Och vi köpte toalettpapper av oblekt returpapper och inga gulliga toarullar fulla med röda och rosa rosor som annars var fräscha att ha i badrummen på åttiotalet. 

Det fanns inga miljö-märkningar på den tiden, och ingen Greta. Och jag minns min första sommar på egna ben, när jag jobbade inom hemtjänsten i Hornstull, hur jag upplevde klimatångest, på riktigt, så där så att det gjorde ont, för det var olidligt varmt och hett på trottoaren på Långholmsgatan. På nyheterna pratades det om hål i ozonskiktet som skulle få olyckligsaliga konsekvenser om de blev större. Sedan den sommaren, har jag sett miljöfrågan i svartvitt och bara kunnat fokusera på saker relaterade till miljön. Men visst har även jag flugit några gånger, för jag är barn av min tid, och det var ju det säkraste sättet att resa på, sades det. Men eftersom jag alltid trivts bäst med att ta tåget, har tåget tillslut helt och hållet ersatt flyget. Jag har också shoppat oreflekterat och fått rus av det nyinköpta som jag egentligen varken behövt eller blivit lyckligare av. Men även det har jag slutat med: 2012 införde jag köpstopp, och oavsett vad jag införskaffar, är det noga genomtänkt och till 90 % redan använda saker. Min gamla mobiltelefon försöker jag behålla så länge det bara går, mobiltelefon som jag egentligen inte behöver men som på något märkligt sätt nästan krävs av oss att ha för att så mycket av vår infrastruktur är knuten till den.

Jag lever efter principen: Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. För jag har inte bråttom. Däremot har jag haft bråttom och jagat efter lyckan, påverkad och påhejad av min samtid. Men nu kan jag sitta på tåget och resa igenom hela stora Tyskland för att så småningom komma fram till min destination. Eller ännu hellre – stanna hemma på semestern utan att skämmas. Jag måste dock erkänna, att väntan på paradigmskiftet känns enormt lång och ödesdiger, men jag kan ju inte ge upp; jag kan inte bara lägga mig ner och göra ingenting. Många bäckar små och allt det där. Och ingen kan göra allt. Jag lever sparsamt, släcker lampor som min man tänder, drar ur sladdar till apparater som man inte kan stänga av helt, men vägrar släcka mitt engagemang för miljön, vårt klimat, vår natur och våra djur och vårt viktiga vatten. 

/Thérèse Brandin-Lagerstedt