Thérèse tänker:

Jag minns när jag i mitten av åttiotalet bodde i en liten etta på 24 kvadratmeter och skulle dammsuga. Då gick proppen, direkt, eftersom elnätet inte klarade av att dammsuga och ha stereon på samtidigt. Varför skulle jag ha musik på när jag dammsög? Jag hörde ändå ingenting för dammsugaren. Nåväl, detta begav sig när jag var ung, när vi fortfarande ringde varandra från hemtelefonen, hade mynt på fickan ifall vi ville ringa någon när vi var ute, och elskrivmaskiner var high tech och ingenting varje hushåll hade, nej, nej. Själv skrev jag på min farfars skrivmaskin som hade mer än trettio år på nacken, men så en dag dök mannen i mitt liv upp, ägandes en bärbar dator, en PowerBook 4/40 med 40 megabyte vilket motsvarar ungefär tio mp3-filer. Denna Macintosh hade kostat honom 22 000 kronor, en hisnande summa pengar som endast ett banklån kunde lösa. Skärmen var svartvit och vi hade inget internet vilket måste vara svårt att förstå för unga människor idag, men så var det. Jag tog så smått emot den nya världen som stormande kom emot oss; jag började skriva mina uppsatser på min mans dator och sparade ner dem på disketter.  Och när ryktet började gå om att Jan Guillou hade köpt upp alla färgband föll jag helt och hållet till föga och ställde min farfars gamla skrivmaskin i bokhyllan där den står än idag, likt en relik, som en påminnelse om svunna tider, full med minnen som fortfarande finns kvar och erfarenheter som har format mig till den jag är.

Och medan Greta Thunberg fortsätter sin kamp för vår planet, verkar fler och fler bli medvetna om detta viktiga. Nu senast såg jag ett program på SVTPlay med Lotta Lundgren och Erik Haag – fantastiskt pedagogiskt och informativt om hur vi ska komma på rätt köl igen. Och jag klappar mig stolt på axeln då jag redan har tagit till mig en ny livsstil, ett sätt att leva som passar jorden, naturen och djuren bättre, men som även gagnar mig själv. Något körkort har jag aldrig haft, och någon materialist har jag aldrig varit, aldrig byggt ett nytt kök bara för att det gamla inte faller mig i smaken, och på senare tid har jag börjat odla grönsaker om än i liten skala. Men en sak, där jag inte hamnar innanför ramarna för hur vi ska leva så klimatsmart som möjligt, är att jag bor för stort. Visserligen bor jag i ett befintligt hus som troget stått här i snart hundra år, men sedan barnen har flytt fältet är det för stort för två personer. Men jag fortsätter att klura på hur vi ska göra, och förhoppningen om att kunna förvandla det till ett passivhus, ett självförsörjande hus, vore den bästa lösningen för oss. Men under tiden drar jag ur sladdar till apparater som annars står på stand by, diskar i stillastående vatten, spolar inte alltid i toaletten, har raggsockor på mig inomhus när jag fryser och förbereder inför vårens sådd av återvunna fröer och gammalt matavfall – mest kaffesump – som i detta nu förvandlas till näringsrik jord i bokashi-hinken under diskbänken. Och jag inser, att det är detta liv jag mår bra av, att leva så sparsamt som möjligt, att göra en sak i taget, som till exempel att dammsuga först och lyssna på musik sen.

Namaste,

Thérèse Brandin-Lagerstedt, stolt medlem i NFM