Thérèse tänker: Loppis… Jag älskar loppis. Loppmarknad. Second hand. Begagnat. Antikt. Vintage. Jag kallar det för loppis, alltihop.

Att gå på loppis handlar om så mycket, för mig. Det handlar om historia, bitar av det förflutna som fortfarande finns kvar och som påminner oss om en svunnen tid, en tid som kanske var för så pass länge sedan att vi aldrig fick närvara, att vi aldrig fick uppleva den. Eller en tid som vi kan förnimma med hjälp av våra föräldrars, eller morföräldrars, berättelser och fotografier, en tid som faktiskt pågick när vi var små eller strax före och som har varit med och påverkat och skapat oss och den tid vi lever i nu.

Det handlar också om att fynda, att hitta något för en liten summa pengar, en rimlig slant. Är det för dyrt, är jag inte intresserad – då var det inte menat för mig.

Det handlar om att inte handla nytt, utan att återanvända det som redan finns, ta tillvara sådant som fortfarande fungerar. Och fungerar det inte, kanske det går att reparera. Att hitta en vacker fåtölj som varit övergiven länge, ta hem den, damma av den och ge den nytt liv igen genom att sitta i den, lägga en kudde i den, eller kanske rent utav klä om den. Det är det det handlar om.

Det handlar om att hitta rätt, att hitta det där som man behöver, på riktigt. Inte som när man går in i en affär där det finns överflöd av alla modeller och varianter, nya, direkt från fabriken; där alla storlekar finns i massor, där alla färger finns att välja bland. På loppis finns inte den valmöjligheten. Om jag hittar en vacker klänning från 40-talet, i ett svart, tungt tyg och med klädda knappar, just en sån klänning som jag fantiserar om och drömmer om att få äga, pirrar det till lite extra i kroppen. Men om storleken är fel, är det bara att gå vidare, utan det minsta vemod eller sorg, för rätt vad det är hittar jag klänningen, eller kjolen eller skorna som har rätt storlek, rätt färg, rätt pris, rätt allt, och då slår jag till, vilket betyder att jag sällan slår till. Men när jag väl gör det, blir jag extra nöjd, för då är det något jag har väntat på, länge, även om jag kanske inte behöver det, för kläder och skor har jag så att jag klarar mig redan – jag är ju ändå nästan femtio år – men ibland kan det vara kul att förgylla vardagen, sätta guldkant på den genom att få köpa något lyxigt från en second hand-affär eller loppis. Man kan väl säga att det är en sport att handla på loppis, den enda sport jag för övrigt utövar.

/Thérèse Brandin-Lagerstedt, medlem i NFM