Konsten att resa miljövänligt

Thérèse tänker: Snart är det jul, ni vet den där högtiden när man får tid att hänga med varandra, rå om varandra, äta god mat tillsammans, spela Alfapet, trycka i sig en chokladboll för mycket för att de ligger där, nyrullade av en snäll familjemedlem. Sen kan man somna – i smyg – framför Kalle Anka, och lite senare sentimentaltitta på Karl-Bertil Jonssons julafton och njuta av Tage Danielssons vackra ord. Inga krav i sikte, inga måsten. Man behöver inte ens klä på sig på julafton, ej heller tvätta sig bakom öronen. Att få såsa omkring i sin pyjamas, och på den en värmande kofta som är trasig vid armbågarna, fungerar alldeles utmärkt en sån här helg. Och farmor kommer. Tänk, i år är det vår tur att få ha farmor på besök. Hon kommer med tåget, reser ganska långt, men innan hon åker måste hon förstås köpa tågbiljett. Hon är över åttio, har ingen dator, så hon ringer till mig och frågar om jag kan hjälpa henne. Självklart kan jag det, för inte ska hon behöva ta bussen till stan för att gå till Pressbyrån och betala mer än hundra kronor extra för sin tågbiljett. När vill du åka, frågar jag. Och vi letar tider och avgångar som inte kostar skjortan och hittar till slut en tid som passar oss alla. Men då upptäcker jag att hon inte längre kan åka med sms-biljett som tidigare har varit så smidigt och som tog sådan tid för henne att lära sig. Nej, för att åka med sms-biljett måste man numera ha en smart telefon med internetuppkoppling. Det räcker alltså inte längre med att visa sin biljett i sin fungerande mobiltelefon, närå, för konduktören måste se en konstig fyrkant som ska skannas av för att biljetten ska räknas som giltig. Åh, vad krångligt allting blev, men jag vill hjälpa henne i den mån SJ tillåter mig. Ska hon ringa och beställa biljetten själv, tar SJ hundra kronor för bokningen plus extra kostnad för utskrift av biljetten. Nä, jag bokar. Men först måste jag logga in på min bank och öppna mitt kontokort. Sedan loggar jag ut från banken, går in på SJs hemsida igen och bokar biljetten till vår farmor som väntar tåligt i telefonen. Jag frågar var hon vill sitta, känner mig som en medarbetare på SJs kundtjänst och vidarebefordrar sedan mailet från min låtsasarbetsgivare med biljetten till min man som fortfarande jobbar. När han kommer hem lite senare, tar han fram biljetten som han har skrivit ut på jobbet – för vi äger ingen skrivare – och jag lägger biljetten i ett kuvert, skriver farmors adress och sätter på ett frimärke och hoppas att Post Nord ska klara av att leverera brevet.

Tänk att det ska vara så svårt att leva miljövänligt, att man nästan måste stånga sin panna blodig för att få en ynka biljett. Att resa med tåg har alltid varit det bästa alternativet, det bästa färdsättet för oss, och 1996 tilldelades SJ Naturskyddsföreningens märkning Bra Miljöval. Men jag börjar ifrågasätta det nu, när det krävs av oss resenärer att vi ska äga en smart telefon. Och en dator. Javisst, många har redan en smart telefon och en dator, men långt ifrån alla, och varför köpa en ny telefon när den gamla fortfarande fungerar? Hur mycket avfall blir det av att tillverka en dator tillika en telefon till alla människor på vår jord? Och hur mycket el förbrukar vi när vi måste ha alla dessa prylar? Jag bara undrar. Men nu är det en god jul som väntar, en lugn och skön stund tillsammans, utan klappar under granen, och en chans att få umgås med farmor som annars bor så långt ifrån oss.

God jul på er alla önskar Thérèse Brandin-Lagerstedt, medlem i NFM

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.